Den klassiska roman avslutas med en fruktansvärt slut som man inte vill höra efter man har läst denna beundransvärda bok.
En avslutning med kärlek och sorg, där rätt svar står på spel och en stark avundsjuka som ångras i slutet.
I denna ståtliga kungasäng med röda draperier dinglande ner från sägens skarpa kanter med vita underlakan och kuddar som utsmycker standardens levnadsbehov, ligger denna person med blonda vackra hårstrån och ett stark hjärta som alla vill ha, en man som vill allt gott i världen.
Fartyget som seglandes mot hamnen skulle leda till en framgång med lycka och glädjetårar men tack vare en avundsjuka så hann motgången övervinna livet.
Ett mord på två underbara tu som yttrade sin kärlek och aldrig gav upp av den, kärlek som de hade och har, men nu lever vidare tillsammans, Tristan var denna man och Isolde den Blonda denna kvinna som lever vidare i jordens kalla avgrunder.
Men hela upplösningen framstod om livet eller döden skulle framträda i denna stund, om Isolde med det vita händerna besked om fartygets segel var vita eller svarta, ett svar som hängde på liv och död.
Hon yttrade sin vrede och avundsjuka och ljög mot sin döende man, ett besked som inte var sant som ledde till Tristans död men även en kort stund efter så avled Isolde den Blonda efter hon hade klivit in i kungabäddens kammare.
Men Isolde med det vita händerna upphävde ett skärande skrik och vansinnigt sorg efter mordet på hennes make.
Tristan skulle kunnat överleva om Isolde med det vita händerna inte ljög, eftersom kärleken som både Tristan och Isolde den Blonda levde för, bara om de var vid liv så skulle dem fortfarande leva tillsammans, men om ena person dör så dör den andra för sin kärlek till honom.
En vacker saga som kommer hålla i flera år, men sagan är tråkigt nog så sorglig i slutet så man törs inte läsa ut hela berättelsen.
I dem sista meningarna -
''Men ur Tristans grav spirade under natten en lövrik och grönskade björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor. Det växte tvärs över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig för att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik och sänkte sig åter mot Isolde den Blondas läger. Tre gånger försökte människorna upprycka busken, men förgäves.Slutligen berättade de om undret för konungen Marc och han förbjöd dem att röra den hädanefter.''
Egna Tankar -
Mitt intryck av dessa meningar är att Tristan och Isolde lever vidare tillsammans efter deras död, tillsammans så gestaltar omöjliga som de trodde vara omöjligt att vara tillsammans och lever de liv dem hade önskat från början.
Isolde den Blondas stora förväntan var att hon och Tristan skulle bli en, som var komplicerat att få, men nu har tiden anlänt och låtit de unga tu att leva tillsammans i de döda.
En kung som har accepterat deras vilja och stolhet av kärleken som aldrig föll samman, ett liv av hat, sorg och hjältemod som förblommar över deras tillvaro i jordens kalla vägar.
Men många i denna berättelse har inte fått den respekt som de är värda, ett liv som man vill spola tillbaka så man kan ändra på det fel man har skapat tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar