Livets gåva

Tack och hej leverpastej, det var gött och se dig, få veta hur du bor och levde som förr. En resa mellan hat och sorg, men även en godhet i din roll.


Efter blod, svett och tårar blev Isolde den Blonda än en gång hyllad av folket att hon återvände till sitt nya land Cornwall.
Efter allt hyllande så drunknade Cornwalls folk av en stor fröjd över sitt rike, men sörjde samtidigt bittert efter en mustig och trånad av riddaren Tristan som var än en gång borta från sitt land och samtidigt utslängd av sin älskade men även hatade morbror.
Nu är konungen go och gla efter att ha sin beundransvärda fru tillbaka, nu kan livet fortsätta gott?
Men fortfarnade är det inte frid och fröjd, livet sliter sig fortfarande mellan Isolde den Blonda och Tristan.


Tristans hjärta var så fullt av smärta från sin älskare och svikta tungt, en lidelse som aldrig blommade ut och dämpar den smärta med den magiska bjällran.
En kärleksgåva från fjärran land som hamnar i Tristans hand, en kärleksgåva av deras smärta som ska stoppa deras bedrövade unga tu.
Dem kunde varken leva eller dö, de var åtskilda från varandra och ägde varken livet eller döden men var vid liv och på samma gång.


Livet rullande på, och hade Isolde den Blonda en motståndare?
Isolde med det vita händerna var hon, som spelade på harpans sköra strängar och blottades över sin skönhet.


En dikt kan säga vad som helst och lite till, men längtan och kärleken är en sak.
Tänk dig två år ifrån din älskare med tapperhet och hopp att en dag ska han komma tillbaka och säga:
Jag älskar dig.



Tänk dig att du träder in i slottets portar, och du hör en svag ljuv röst, sjungande efter sorg.
En tydligare röst hörs tillsammans med harpans gyllene strängar, du iakttar de vackra bländande händer som du ser, Isolde som sjunger ut med sin milda röst om sorgens kärlek.

- ''Border, svarade Tristan, man säger men rätta att en mans hjärta är mer än alla rikets skatter''

Han ville dö genast, och långsamt tyna bort dag efter dag.






Jasmine L