Livets gåva

Tack och hej leverpastej, det var gött och se dig, få veta hur du bor och levde som förr. En resa mellan hat och sorg, men även en godhet i din roll.


Efter blod, svett och tårar blev Isolde den Blonda än en gång hyllad av folket att hon återvände till sitt nya land Cornwall.
Efter allt hyllande så drunknade Cornwalls folk av en stor fröjd över sitt rike, men sörjde samtidigt bittert efter en mustig och trånad av riddaren Tristan som var än en gång borta från sitt land och samtidigt utslängd av sin älskade men även hatade morbror.
Nu är konungen go och gla efter att ha sin beundransvärda fru tillbaka, nu kan livet fortsätta gott?
Men fortfarnade är det inte frid och fröjd, livet sliter sig fortfarande mellan Isolde den Blonda och Tristan.


Tristans hjärta var så fullt av smärta från sin älskare och svikta tungt, en lidelse som aldrig blommade ut och dämpar den smärta med den magiska bjällran.
En kärleksgåva från fjärran land som hamnar i Tristans hand, en kärleksgåva av deras smärta som ska stoppa deras bedrövade unga tu.
Dem kunde varken leva eller dö, de var åtskilda från varandra och ägde varken livet eller döden men var vid liv och på samma gång.


Livet rullande på, och hade Isolde den Blonda en motståndare?
Isolde med det vita händerna var hon, som spelade på harpans sköra strängar och blottades över sin skönhet.


En dikt kan säga vad som helst och lite till, men längtan och kärleken är en sak.
Tänk dig två år ifrån din älskare med tapperhet och hopp att en dag ska han komma tillbaka och säga:
Jag älskar dig.



Tänk dig att du träder in i slottets portar, och du hör en svag ljuv röst, sjungande efter sorg.
En tydligare röst hörs tillsammans med harpans gyllene strängar, du iakttar de vackra bländande händer som du ser, Isolde som sjunger ut med sin milda röst om sorgens kärlek.

- ''Border, svarade Tristan, man säger men rätta att en mans hjärta är mer än alla rikets skatter''

Han ville dö genast, och långsamt tyna bort dag efter dag.






Jasmine L

Världens ände

Efter en underbar tid med en underbar bok som man aldrig kommer att glömma så får man göra en underbar avslutande reflektion över bokens budskap och innehåll.




Bokens budskap är nog att man ska kämpa för kärleken och inte låta någon kunna skildra er, vad än folk tycker så ska man alltid tro på sig själv och gå sin egen väg och ska kunna göra det misstag och lära sig efter dem.
För bokens innehåll handlar mycket om kärlek och vad andra tycker och ställer ska kunna skildra dem från varandra, men dem går sin egna väg och vill att de andra ska acceptera deras tycke.
Och Tristan och Isolde brottas mot den kärlek som de utstår ifrån varandra, livet som de känner med varandra efter en enormt saknad efter varandra.
Jag har fått lära mig av bokens innehåll som utspelar sig redan i början av boken, efter bara ha tittat i vandras ögon så känner man som läsare att något dramatiskt kommer att hända, för kärleken dem har är enormt speciell som man inte har kunnat läsa om tidigare.
Det spektakulära i boken är väldigt komplicerat att se på grund av att boken är alltför underbar, allt i boken är så förträffligt bra, för i nästan varenda sida så är det något intresseväckande att läsa.


Boken uttrycker sig väldigt bra, för i början av läsning så var jag väldigt bedrövad att författaren hade så korta beskrivningar om deras miljö, men nu senare så tänker man inte på det längre för fantasin har tagit över och man slutar och tänker på saker som man önskar ha varit där.
Men även i början var det väldigt krångligt med de gamla orden, men nu tänker jag inte på det heller, jag önskar bara att det fanns uppföljare med Tristan och Isolde avled.









Speciell Scen

Det finns många scener i boken som jag älskar och det är verkligen speciella, så det är väldigt svårt att välja en.
Men en av mina bästa scener är nog när Tristan och Isolde har flytt från slottet Tintagel och in i Morois skog :
Det är den scenen utspelar sig precis efter dem har flytt och nästan blivit brända på bål och springer hastig in i den vilda Morois skog.
Efter ett par dagar när en skogsvaktare hade funnit ett ställe i skogen där gräset var nedtrampat, så kände han inte igen avtrycken och följde genast efter individernas fotspår, han kom fram till en hydda och där Tristan och Isolde sov samtidigt så blev skogsvaktaren vedskrämd och flydde mot slottet.
Skogsvaktaren flydde springandes direkt till kung Marc och berättade vad han hade sätt, senare bestämmer sig skogsvaktaren och kungen att mötas vid Röda Korset så skogsvaktaren kan visa den väg där den unga sov.
När kungen träder in i hyddan tillsammans med sitt kungasvärd i handen med en inställning på förintelse så ser han Tristan och Isoldes liggandes på gräset med ett svärd i mellan dem.
Kungens reaktion ändrades plötsligt och låter Tristan och Isolde överleva på grund av att om det älskade varandra med brottsligt kärlek så skulle inte Tristans svärd ligga i mellan dem som står för kyskhetens borgen och väktare.
Kung Marc lämnar tydliga avtryck efter han har varit där, han byter ut Tristans klinga med hans och byter den guld ring med smaragder på som han hade fått av Isolde, samtidigt kom solljusets strålar in i hyddan med kraftfulla strålar rakt mot Isoldes vithyllta ansikte och la hermelin handskar som Isolde hade bragt från Irland på lövverket som hyddan var uppbyggd av.


Egna Tankar - 

Mina tankar om den här scenen är att efter en vilja från kung Marc att bränna båda på bål och sedan låta dem överleva tack vare svärdet i mellan dem.
Jag tror att det var just här Kung Marc började få åter förtroendet tillbaka för Tristan och Isolde, på grund av svärdet som skyddade dem mot en smärtsam död.
Men när dem vaknade så trodde dem att skulle åter försökta bli brända på bålet inför allt folk, men kung Marc vill bara om nåd och utmärka att han hade varit där.
Och kung Marc trodde efter en sådan lång tid i skogen så har de tillbringat länge med varandra, om inte Tristan hade lagt svärdet i mellan dem så skulle nog kung Marc dödat dem på grund av att så älskade de varandra med brottsligt kärlek, men med svärdet i mellan dem så bevittnade svärdet Tristan och Isoldes kroppar vakandes av kyskhetens borgen och väktare.

Jasmine L

Världens ände - Continued

Citat -

''Ack, sade hon sig, varför skulle jag finna tröst medan Tristan är olycklig? Han kunde ha behållit denna förtrollande hund och sålunda ha glömt sin bedrövelse, men hans höviska sinne fann det kärt att sända mig den, att skänka mig min glädje och förbli i sitt elände. Men det får inte vara så,Tristan,jag vill lida så länge du lider.
Hon tog den magiska bjällran, lät den klinga en sista gång, lösgjorde den varligt från kedjan och kastade den genom sitt fönster i havet.''


Mina tankar -

Jag tycker att detta citat är väldigt vackert, för dem bryr sig om varandra. Tristan vill att Isolde ska må bra och inte lida som hon gör och ger denna hund och bjällra till henne, men samtidigt så tycker Isolde att orättvisan träder fram när hon får må bra men inte Tristan.
Dem lider tillsammans på två helt olika platser långt ifrån varandra men känner en stark band som håller ihop dem.
Tristans artiga sinne som kommer fram för att skänka den glädje som Isolde saknar allra mest, men skapar även en bedrövelse för honom.




Boken Tristan och Isolde påminner mig bara om boken syskon kärlek på grund av att i syskon kärlek så älskar dem varandra ohört mycket och att dem vet att det är förbjudet att älska varandra på det sättet som de gör, precis som Tristan och Isolde.
I båda böckerna så inleder paren ett kärleksförhållande med varandra och vet att det är förbjudet, och samtidigt så sargar och svider det när dem är ifrån varandra.
Samtidigt är syskon kärlek väldigt modern men har samma teman som Tristan och Isolde, för det är också en bok som man vill läsa om och om igen.
Kärlek, sorg och hat är vad båda böckerna utspelar sig med, slutet är också någorlunda samma på grund av att Tristan dör och Ludvig i syskon kärlek så tvingas han bo någon annanstans och när han kommer upp i medelåldern så dör han av cancer.
Både berättelserna är relativt sorgliga så jag vill börja snyfta, men samtidigt så är dem underbara att läsa  men ändå så utspelar dem i två helt olika miljöer.
Men jag har aldrig upplevt någon av det här liknade så det är väldigt fängslande att läsa sådan typer av böcker, för man vet aldrig vad som kommer att hända.

Jasmine L

Some Die Young

Sammanfattning -

Den klassiska roman avslutas med en fruktansvärt slut som man inte vill höra efter man har läst denna beundransvärda bok.
En avslutning med kärlek och sorg, där rätt svar står på spel och en stark avundsjuka som ångras i slutet.

I denna ståtliga kungasäng med röda draperier dinglande ner från sägens skarpa kanter med vita underlakan och kuddar som utsmycker standardens levnadsbehov, ligger denna person med blonda vackra hårstrån och ett stark hjärta som alla vill ha, en man som vill allt gott i världen.

Fartyget som seglandes mot hamnen skulle leda till en framgång med lycka och glädjetårar men tack vare en avundsjuka så hann motgången övervinna livet.
Ett mord på två underbara tu som yttrade sin kärlek och aldrig gav upp av den, kärlek som de hade och har, men nu lever vidare tillsammans, Tristan var denna man och Isolde den Blonda denna kvinna som lever vidare i jordens kalla avgrunder.

Men hela upplösningen framstod om livet eller döden skulle framträda i denna stund, om Isolde med det vita händerna besked om fartygets segel var vita eller svarta, ett svar som hängde på liv och död.
Hon yttrade sin vrede och avundsjuka och ljög mot sin döende man, ett besked som inte var sant som ledde till Tristans död men även en kort stund efter så avled Isolde den Blonda efter hon hade klivit in i  kungabäddens kammare.

Men Isolde med det vita händerna upphävde ett skärande skrik och vansinnigt sorg efter mordet på hennes make.
Tristan skulle kunnat överleva om Isolde med det vita händerna inte ljög, eftersom kärleken som både Tristan och Isolde den Blonda levde för, bara om de var vid liv så skulle dem fortfarande leva tillsammans, men om ena person dör så dör den andra för sin kärlek till honom.
En vacker saga som kommer hålla i flera år, men sagan är tråkigt nog så sorglig i slutet så man törs inte läsa ut hela berättelsen.



I dem sista meningarna -

''Men ur Tristans grav spirade under natten en lövrik och grönskade björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor. Det växte tvärs över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig för att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik och sänkte sig åter mot Isolde den Blondas läger. Tre gånger försökte människorna upprycka busken, men förgäves.Slutligen berättade de om undret för konungen Marc och han förbjöd dem att röra den hädanefter.''    



Egna Tankar -

Mitt intryck av dessa meningar är att Tristan och Isolde lever vidare tillsammans efter deras död, tillsammans så gestaltar omöjliga som de trodde vara omöjligt att vara tillsammans och lever de liv dem hade önskat från början.
Isolde den Blondas stora förväntan var att hon och Tristan skulle bli en, som var komplicerat att få, men nu har tiden anlänt och låtit de unga tu att leva tillsammans i de döda.
En kung som har accepterat deras vilja och stolhet av kärleken som aldrig föll samman, ett liv av hat, sorg och hjältemod som förblommar över deras tillvaro i jordens kalla vägar.
Men många i denna berättelse har inte fått den respekt som de är värda, ett liv som man vill spola tillbaka så man kan ändra på det fel man har skapat tidigare.

Jasmine L

Some Die Young - Continued

Citat:

''Hon vänder sig mot öster och bad en bön till Gud. Därefter vek hon undan den dödes svepning, lade sig bredvid honom, helt utsträckt vid sin älskades sida, kysste hans mun och hans ansikte och slöt honom hårt i sina armar, mun mot mun, kropp mot kropp. Och sålunda uppgav hon andan i hans famn, av sorg över sin vän.''


Jag tycker att detta vackra sorgliga citat beskriver en viktigt del om slutet, det säger oss att dem lever tillsammans till deras sista andetag för deras kärlek är så stark att ingen kan ta deras plats.
Det beskriver en persons kärlek till en annan, och det är bara dem som kan uppfylla det krav dem har för att bli lyckliga, och sorgen som de har när dem är borta från varandra, den saknad som många inte har.
Och det gör berättelsen fläckfri, man får samtidigt uppleva en obetydlig händelse som man aldrig har upplevt förut, och det gör historien så underbar att läsa.








Är det ett passande slut?


Ja, det är ett passande slut, men det är så sorgligt, om jag fick bestämma så skulle jag vilja ha ett lyckligare slut.
Men det flesta slut i kärlekshistorier slutar oftast med att dem lever lyckliga i alla sina dagar och det gör dem inte i Tristan och Isolde, så det gör boken en av dem få historier som slutar olyckligt, och det gör boken oerhört speciell.
Men jag tolkar det som att dem lever lyckligt i slutar på grund av hur folket försökte rothugga björnbärsbuskarna och blommorna som växte runt deras gravar, för björnbärsbuskarna och blommorna tolkar jag som att äntligen får leva tillsammans utan någon annans synpunkt.





Anknyter slutet till början?



Slutet anknyter sig till början eftersom jag anser att man kan koppla det till Tristan föräldrar som avled i början av berättelsen, och att Tristan och Isolde avlider i slutet.
För i början så var Tristans föräldrar en aning unga och det dog unga, samtidigt så dör Tristan och Isolde unga i slutet.
Tristans far dog i strid precis som Tristan, men Tristan hann komma hem och försöka övervinna över giftet som hade fått i sig i strid.

Jasmine L